Kategori: livet

Snabbrapport Malin

Malin var schemalagd för ingrepp på tisdag morgon men det blev, precis som senast, förskjutet pga akutfall som gick före i kön. Till skillnad från senast genomfördes dock till slut opererationen under kvällen. Den gick bra.
Hon mår illa som f-n men allt verkar vara som det ska.
Slut rapport.

Per Larsson 1958 – 2014

I dag gick du vidare till en värld utan krämpor och smärta. Inget var lätt de här sista dagarna men du fick ett fridfullt slut.
Nu ska vi som är kvar låta sorgens fåglar skugga våra sinnen ett tag, sen ska vi åter blicka mot skyn och ömt vårda de minnen du gett oss.
Hälsa de som gått före. Vi ses.

Stanna hos oss!

Intensiven. Monitorer, blinkande lampor. Maskinen som andas åt dig.
Slangar överallt, droppställningen är full av påsar. Fascinerande. Obehagligt. Skrämmande.
Jag försöker säga något, även fast du är sövd, vet att du kanske hör mig.
Min hand kramar din, även om du inte kramar tillbaka vet jag att du känner det.
Stryker din varma, fuktiga kind.
Efter en liten stund lämnar jag dig, det är fler som ska in, vi får bara vara två åt gången.
Det hela känns lite overkligt.
Sätter mig i anhörigrummet. Kaffe. Bläddrar i en bok.
Samlar mig.
Försöker fokusera.
Tar ett djupt andetag och går in igen.
Sköterskan pysslar om dig, pratar med dig.
Du har öppnat ögonen!
Det brister nästan när jag frågar om du hör mig.
Du blinkar och gör något som liknar en nickning.
Jag börjar stapplande berätta att det jag ska säga inte har att göra med att jag tror att vi inte ska få ses igen utan att vissa saker måste få sägas.
Ja, höras också förstås.
Det jag beskriver är ett av mina första minnen.

Det är besökshelg, du gör lumpen, det är nog hösten 1977.
Haubitsarna, eller är det Bkan? IKV?, förevisningsskjuter salva efter salva. Det smäller högt, marken skakar, dammet yr.
Luften smakar kordit.
Jag är fyra år gammal, en liten parvel, tre äpplen hög.
Jag har hörselkåpor på mig men varje salva från kanonerna känns i kroppen.
Stötvågen, trycket, bogvågsknallen – luften vibrerar.
Men jag är inte rädd, hur skulle jag kunna vara det, jag sitter ju på dina axlar och du skrattar.
Marken skakar, luften skälver och du, du är min hjälte. Hur kan jag vara rädd då?
Jag försöker förklara hur du alltid funnits med mig, att du var en av dom som formade fundamentet i det som är jag.
Att du, genom att finnas och vara just du, har gett mig och förstärkt värderingar som jag är stolt över att ha.
Att om jag är en bra människa så är du delaktig i det.

Jag lämnar dig, hämtar de andra. ”Han är vaken, skynda er.”
Jag ringer runt för att berätta att du varit vaken, att jag pratat med dig. Men också för att säga att det inte betyder mer än just det.
Att allt är lika skört som nyss. Att tråden som håller dig kvar hos oss fortfarande är så oerhört tunn.

Vågor av minnen sköljer över mig, minnen av gemensamma eskapader.
Fiske i Jiribäcken eller nånstans i strömmarna kring Arjeplog. Långdrag på Storvindeln.
Minnen av försöken att följa med i löpspåret när du sprang snabbare än vinden.
Alla schackpartier och lyckan när jag äntligen kunde vinna av egen kraft.
Mina fantastiska stryktipssystem som förstås aldrig gick hem.
Gratulationskortet som kommer varje gång jag fyller år.
Att du sov i bastun när huset på Skogsgatan var knökfullt med släkt.
Jullovsmorgnar med tecknat på tv, med dig och Erik som sällskap. Den mysiga känslan av att få vara med de stora grabbarna.
Att det var du, såklart, som tog med mig på min första biofilm. Tecknat. Robin Hood. Jag har kvar biljetten.
När du, jag och morfar provkörde bilar och min åsikt var lika viktig som er.

Sista gången jag går in är det för att säga ”vi ses”.
Fast nu sover du. Jag säger att jag vet att du inte kommer att ge upp, därför att du har rätt och då ger du dig aldrig. ALDRIG.
”Den larssonska tjurskallen personifierad”, försöker jag skämta. Då rycker du till en aning, jag tror du håller med.

När jag så slutligen lämnar dig och sjukhuset är det som skulle sägas sagt, jag har varken lagt till eller dragit ifrån.
Nu sätter jag min tro till medicinmännen, försynen och din kämpaglöd.
Vi älskar dig. Vi vill ha dig kvar. Kämpa!

Som ett dop från klar himmel

Det blev ett oväntat dop idag, för Marcus och Sannas Lovis.
En bra ceremoni. Då jag respekterar deras önskan om att Lovis inte skall florera på nätet så blir det bara en bild av en bild. Typ.

Dubbelavbildning. Lillstrumpa med nya 70-200:an. 1/160 f/4 ISO6400. Sinnessjukt mycket beskuret.

Rockande samen begravdes i går och vi gick förbi hans grav på väg in i kyrkan. Fina blomsteruppsättningar. Det är något speciellt med frusna blommor. Associationer till evighet.

Flash from the past

Tova sover, Malin är på tjejvift i Lse. Huset tyst och tomt med andra ord.
Jag installerar Linux på min Macbook.
Med de begränsningar ett familjeliv sätter på datortiden, samt att man faktiskt vill göra annat också, är det en sån där grej som sällan hinns med.
Inte specifikt Linux på en Macbook men nåt typ ”icke-seriöst”. Det blir mest informationssökande på nätet, fix av någon annans dator och bildhantering vilket iofs är nog så trevligt men det är ju så…* Nödvändigt på nåt sätt.
Ej nödvändiga OS-installationer, spelande etc för en tynande tillvaro.
Men så inte i kväll för i kväll är det Gräsänklingens Bonuskvart och då installerar han Linux.
Enligt principen katten på råttan och råttan på repet dualbootar jag redan det tilltänkta offret i OSX och/eller Windows så det ENKLASTE, men kanske tråkigaste, var ju faktiskt att slänga in Linux Mint inuti Windowsinstallationen mha mint4win. Easy-peasy päronpaj. Gick nästan för lätt. Vad jag ska göra med Linux på en Macbook? Måste du fråga har du missat poängen…?**

Summa summarum en fredagkväll med en lagom dos nörderi.
Det var länge sen sist, jag har saknat det.

* ALT + 0133 – de som minns minns

** Fast kanske Corel Aftershot för bildpilleri när man är på löpande fot. Jag har för gammalt OSX för att kunna köra en tillröckligt ny version av Lightroom för att klara filerna från D600:an.

Frestelser

Jag kör på paleo, alltså ”stenålderskost”, sen förra måndan. Mest för att bli av med mitt på senare tid sinnessjuka sötsug.

En om dan, 23 okt 2013
Så nära men ändå så långt borta. En chokladkaka inom räckhåll på p-mötet. Det blir Njet! för paleokillen.

Hur det går? Det funkar. Inget halleluja som ”aldrig mått bättre”, ”piggare, starkare, snyggare” etc utan bara ett ”funkar”.
Det räcker väl?

Nio år går fort

Min pappa förlorade kampen mot cancern natten mot den 20 oktober 2004.
Han gillade att köra bil och körde som mest drygt 6000 mil per år.
Passande nog gick hans körkort ut den 19 oktober 2004.
Det kändes rätt på nåt sätt.

Fyrhjulingssnack
Samling vid hjulingen. Sebastian Larsson och Roland Strömgren diskuterar, hösten 2003.

20 år med Z

Natt vid Ikesjaure 2007
Ikesjaure 2007. Tältet just uppslaget, klockan är strax före halv tre en julinatt. Regn. Mygg. Kamratskap.

I dag är det 20 år sedan jag klev in på Skytteanska i Lycksele för att påbörja en 20-veckors utbildning i multimedia. Det var även första gången jag träffade Mikael Zakrisson.
Vi blev så småningom goda vänner. Ett tag var vi som ler och långhalm. Vi jobbade på samma ställe, åt lunch tillsammans, lagade oftast middag tillsammans och hade det på det hela taget ganska kul.
Han var ett stöd när det gick tungt, jag försökte vara detsamma när det behövdes. Han var en dryckesbroder. Han var en dykkamrat. Vi fjällvandrade. Vi såg sinnessjuka mängder Babylon 5. Vi diskuterade livet, döden och allt därimellan.
Det lilla, det stora, det roliga, det tråkiga.
Vi ses fortfarande när livet så tillåter. Ibland hörs vi på telefon. Vi ser fram emot när vi ska få dyka tillsammans igen.

Det har gått 20 år, Micke. Ikväll ska jag hälla upp en Bowmore och skåla för att det blir 20 till.