Kategori: nutid

Snabbrapport Malin

Malin var schemalagd för ingrepp på tisdag morgon men det blev, precis som senast, förskjutet pga akutfall som gick före i kön. Till skillnad från senast genomfördes dock till slut opererationen under kvällen. Den gick bra.
Hon mår illa som f-n men allt verkar vara som det ska.
Slut rapport.

Stanna hos oss!

Intensiven. Monitorer, blinkande lampor. Maskinen som andas åt dig.
Slangar överallt, droppställningen är full av påsar. Fascinerande. Obehagligt. Skrämmande.
Jag försöker säga något, även fast du är sövd, vet att du kanske hör mig.
Min hand kramar din, även om du inte kramar tillbaka vet jag att du känner det.
Stryker din varma, fuktiga kind.
Efter en liten stund lämnar jag dig, det är fler som ska in, vi får bara vara två åt gången.
Det hela känns lite overkligt.
Sätter mig i anhörigrummet. Kaffe. Bläddrar i en bok.
Samlar mig.
Försöker fokusera.
Tar ett djupt andetag och går in igen.
Sköterskan pysslar om dig, pratar med dig.
Du har öppnat ögonen!
Det brister nästan när jag frågar om du hör mig.
Du blinkar och gör något som liknar en nickning.
Jag börjar stapplande berätta att det jag ska säga inte har att göra med att jag tror att vi inte ska få ses igen utan att vissa saker måste få sägas.
Ja, höras också förstås.
Det jag beskriver är ett av mina första minnen.

Det är besökshelg, du gör lumpen, det är nog hösten 1977.
Haubitsarna, eller är det Bkan? IKV?, förevisningsskjuter salva efter salva. Det smäller högt, marken skakar, dammet yr.
Luften smakar kordit.
Jag är fyra år gammal, en liten parvel, tre äpplen hög.
Jag har hörselkåpor på mig men varje salva från kanonerna känns i kroppen.
Stötvågen, trycket, bogvågsknallen – luften vibrerar.
Men jag är inte rädd, hur skulle jag kunna vara det, jag sitter ju på dina axlar och du skrattar.
Marken skakar, luften skälver och du, du är min hjälte. Hur kan jag vara rädd då?
Jag försöker förklara hur du alltid funnits med mig, att du var en av dom som formade fundamentet i det som är jag.
Att du, genom att finnas och vara just du, har gett mig och förstärkt värderingar som jag är stolt över att ha.
Att om jag är en bra människa så är du delaktig i det.

Jag lämnar dig, hämtar de andra. ”Han är vaken, skynda er.”
Jag ringer runt för att berätta att du varit vaken, att jag pratat med dig. Men också för att säga att det inte betyder mer än just det.
Att allt är lika skört som nyss. Att tråden som håller dig kvar hos oss fortfarande är så oerhört tunn.

Vågor av minnen sköljer över mig, minnen av gemensamma eskapader.
Fiske i Jiribäcken eller nånstans i strömmarna kring Arjeplog. Långdrag på Storvindeln.
Minnen av försöken att följa med i löpspåret när du sprang snabbare än vinden.
Alla schackpartier och lyckan när jag äntligen kunde vinna av egen kraft.
Mina fantastiska stryktipssystem som förstås aldrig gick hem.
Gratulationskortet som kommer varje gång jag fyller år.
Att du sov i bastun när huset på Skogsgatan var knökfullt med släkt.
Jullovsmorgnar med tecknat på tv, med dig och Erik som sällskap. Den mysiga känslan av att få vara med de stora grabbarna.
Att det var du, såklart, som tog med mig på min första biofilm. Tecknat. Robin Hood. Jag har kvar biljetten.
När du, jag och morfar provkörde bilar och min åsikt var lika viktig som er.

Sista gången jag går in är det för att säga ”vi ses”.
Fast nu sover du. Jag säger att jag vet att du inte kommer att ge upp, därför att du har rätt och då ger du dig aldrig. ALDRIG.
”Den larssonska tjurskallen personifierad”, försöker jag skämta. Då rycker du till en aning, jag tror du håller med.

När jag så slutligen lämnar dig och sjukhuset är det som skulle sägas sagt, jag har varken lagt till eller dragit ifrån.
Nu sätter jag min tro till medicinmännen, försynen och din kämpaglöd.
Vi älskar dig. Vi vill ha dig kvar. Kämpa!

Panikpresenter?

UNHCRs (alltså FNs flyktingorgans) gåvoshop är öppen dygnet runt och beställer man idag hinner de skicka ut ett tryckt gåvobevis som man (du?) kan ge till nån på julafton. Typ 10 vattendunkar för 125 spänn eller 24 påsar nötkräm för 240. Bara ett förslag. Ja ja, TVÅ förslag då…

Politik 2013, del 1

Jag tänkte skriva lite om det politikiska läget som jag uppfattar det, i första hand på riksnivå.
Vi inleder med ett raljerande påstående:

En politikers främsta uppgift är att bli omvald.

…en uppgift som i Sverige delas med den nästan lika viktiga uppgiften att aldrig hålla med Sverigedemokraterna.

Det var allt för denna gång. Vi ses i del 2.

Signalspaning mot folket

En del kanske uppmärksammat att SÄPO skall få tillgång till internetoperatörernas loggar per automatik.
Om inte annat har Sweclockers en uppföljare där det framgår att många fler myndigheter skall ha samma möjlighet.
Tex Skatteverket, Tullen och Kustbevakningen.

Staten med andra ord. På staten jobbar människor. Dessa människor är som folk i allmänhet, dvs kompetenta som f-n i bland, rena stolpskott ibland, kanske lite väl nyfikna på grannen i bland och tja, som folk i allmänhet.

Det kommer fram lite då och då att poliser söker information i deras register som de inte har med att göra, att sjukvårdspersonal läst journaler de inte har med att göra. Dvs människor beter sig som människor alltid betett sig.

Nu finns det olika saker som skyddar individen, som ser till att felaktig hantering av känsliga uppgifter kan upptäckas i efterhand eller i bästa fall förhindras.
Tex så måste Polisen i dagsläget begära ut uppgifter från ex Telia. Telia kan du faktiskt vägra att lämna ut ”för mycket” uppgifter.
Iom att allting framledes kommer att gå med automatik, och elektricitet, försvinner den spärren.

Integritet någon? Sovjet/DDR-vibbar?

Nej, jag köper inte argumentet ”har man inget att dölja, har man inget att vara rädd för*”.
Har jag rent mjöl i påsen skall SAMTLIGA myndigheter ge f-n i vad jag gör. Har de en brottsmisstanke så visst, go crazy, men finns det ingen sån ska Pappa Staten låta bli att hålla reda på vad jag gör på Internet eller vem jag skickar sms till.

Imponerande att det här händer när vi har ett liberalt styre i landet brunsås.

*Logiken blir förstås att det är ok om Kalle Batong kommer hem lite oanmält på lördagmorgon och går husesyn?