Blue for two – Ships
Den tolfte i tolfte…
…tjugohundra tolv, tolv sekunder och tolv minuter över tolv. Alltså 121212121212.
Trist väder med en matchande lite trist bild.
Men jag fick tajmingen rätt i alla fall!
Övning ger färdighet
Tova tränar på ’sessvinkningen, jag tränar på ljussättningen, bakgrunden är fortfarande hemsk.
Bort med Bodin
I eftertankens kranka blekhet insåg jag att jag nog borde ta bort klippet där Daniel Bodin kör skoter genom Gamla Stan.
Varför?
Hade han tokkört längs Åkergatan hade jag velat halshugga honom.
Dubbelmoral har alla mer eller mindre av och här kände jag att gränsen för min passerades.
Rätt eller fel?
Nu är det i alla fall gjort.
Sveriges kanske bästa
Ni som varit med ett tag känner förstås till min vurm för Pontare men det kan faktiskt dessutom bli så här, så klockrent, från inte bara ett utan två varumärken inom svensk humor:
Det känns nästan lite uppgjort?
Per Fritzell – Dominator, som Anders Holmström skulle ha sagt.
Fredags-Freddie #9
Pappas lilla tomtenissa
Köpt lite studiogrejer, ett paraply och ett stativ med hållade för mina ”vanliga” blixt.
Jag har sedan tidigare en liten softbox och tillsammans gav de detta resultat vid en snabbplåtning med Tova i morse.
Skrövlig bakgrund (rullgardin från Ikea) men i övrigt är jag nöjd (faktiskt!), finns alltid saker att förbättra men det duger till julkorten i alla fall.
Nu lunch på hotellet!
Daniel Bodin drar en repa i Hufvudstaden
Klippet borttagt, se Bort med Bodin för tankegången bakom denna åtgärd.
Återanknyta
Jag besökte en god vän häromdagen. Vi umgicks mycket förr men så gled vi i sär. Typ det vanliga.
Besöket blev en heldagsvisit och vi nördade loss. På riktigt. Installation av en linuxserver, hackande i konsollen, allt det där man vill ha tid att göra men dels inte hinner dels inte har någon anledning ATT göra. För jag menar… Vem tycker det är kul att få peta in en bashskript i /etc/init.d och sen köra ”update-rc csp defaults”, boota om och vara barnsligt förtjust när det faktiskt funkade.
Den där känslan av magi. Vilket förstås är helt fel ord men det som närmast beskriver det. Lite att få tänja på gränserna och bitvis nästan ha en klump i halsen över ”hur-ska-nu-det-här-gå?”. Frågan är väl om vi lämnade nybörjarnivån mer än tillfälligt men det är känslan som räknas.
Vi lunchade. Han bjöd. Vi PROMENERADE (Tova hade hunnit somna i vagnen nämligen) dit.
Givetvis hann vi surra också. Massor. Om prylar, om böcker, om film, om samhället, om dråpliga eskapader, om ledarskribenten som ondgjorde sig över det politiska klimat som han själv varit med att skapa som kommunalråd, om motsägelsen i att folk i allmänhet tror att de som har högskolepoäng på nåt sätt blivit uggelkloka och sen blir förbannade för att de inte blivit det.
Vi drack förstås en massa kaffe, dock inte de sinnesjuka mängderna det brukade bli i fornstora dar.
Och… Nånstans i allt det här återanknöt vi. Det var två grabbar (höll på att skriva ”små”) som hade en heldag tillsammans och njöt av varje minut.
Hans avskedsfras sammanfattar det hela: Jamen nu hit du ju hit igen. Utan ärende.
Sebbe på tuben
Klipp på YouTube från crossfittävlingen som Sebbe genomförde i lördags (han dyker upp vid 1.33, iförd en ”Hä het int Atjeplog”-tischa):
Han missade pallplat& final men klarade alla moment på de stipulerade 8 minuterna.
Sinnessjukt bra jobbat enligt min inte alltför ödmjuka uppfattning!