Intensiven. Monitorer, blinkande lampor. Maskinen som andas åt dig.
Slangar överallt, droppställningen är full av påsar. Fascinerande. Obehagligt. Skrämmande.
Jag försöker säga något, även fast du är sövd, vet att du kanske hör mig.
Min hand kramar din, även om du inte kramar tillbaka vet jag att du känner det.
Stryker din varma, fuktiga kind.
Efter en liten stund lämnar jag dig, det är fler som ska in, vi får bara vara två åt gången.
Det hela känns lite overkligt.
Sätter mig i anhörigrummet. Kaffe. Bläddrar i en bok.
Samlar mig.
Försöker fokusera.
Tar ett djupt andetag och går in igen.
Sköterskan pysslar om dig, pratar med dig.
Du har öppnat ögonen!
Det brister nästan när jag frågar om du hör mig.
Du blinkar och gör något som liknar en nickning.
Jag börjar stapplande berätta att det jag ska säga inte har att göra med att jag tror att vi inte ska få ses igen utan att vissa saker måste få sägas.
Ja, höras också förstås.
Det jag beskriver är ett av mina första minnen.
Det är besökshelg, du gör lumpen, det är nog hösten 1977.
Haubitsarna, eller är det Bkan? IKV?, förevisningsskjuter salva efter salva. Det smäller högt, marken skakar, dammet yr.
Luften smakar kordit.
Jag är fyra år gammal, en liten parvel, tre äpplen hög.
Jag har hörselkåpor på mig men varje salva från kanonerna känns i kroppen.
Stötvågen, trycket, bogvågsknallen – luften vibrerar.
Men jag är inte rädd, hur skulle jag kunna vara det, jag sitter ju på dina axlar och du skrattar.
Marken skakar, luften skälver och du, du är min hjälte. Hur kan jag vara rädd då?
Jag försöker förklara hur du alltid funnits med mig, att du var en av dom som formade fundamentet i det som är jag.
Att du, genom att finnas och vara just du, har gett mig och förstärkt värderingar som jag är stolt över att ha.
Att om jag är en bra människa så är du delaktig i det.
Jag lämnar dig, hämtar de andra. “Han är vaken, skynda er.”
Jag ringer runt för att berätta att du varit vaken, att jag pratat med dig. Men också för att säga att det inte betyder mer än just det.
Att allt är lika skört som nyss. Att tråden som håller dig kvar hos oss fortfarande är så oerhört tunn.
Vågor av minnen sköljer över mig, minnen av gemensamma eskapader.
Fiske i Jiribäcken eller nånstans i strömmarna kring Arjeplog. Långdrag på Storvindeln.
Minnen av försöken att följa med i löpspåret när du sprang snabbare än vinden.
Alla schackpartier och lyckan när jag äntligen kunde vinna av egen kraft.
Mina fantastiska stryktipssystem som förstås aldrig gick hem.
Gratulationskortet som kommer varje gång jag fyller år.
Att du sov i bastun när huset på Skogsgatan var knökfullt med släkt.
Jullovsmorgnar med tecknat på tv, med dig och Erik som sällskap. Den mysiga känslan av att få vara med de stora grabbarna.
Att det var du, såklart, som tog med mig på min första biofilm. Tecknat. Robin Hood. Jag har kvar biljetten.
När du, jag och morfar provkörde bilar och min åsikt var lika viktig som er.
Sista gången jag går in är det för att säga “vi ses”.
Fast nu sover du. Jag säger att jag vet att du inte kommer att ge upp, därför att du har rätt och då ger du dig aldrig. ALDRIG.
“Den larssonska tjurskallen personifierad”, försöker jag skämta. Då rycker du till en aning, jag tror du håller med.
När jag så slutligen lämnar dig och sjukhuset är det som skulle sägas sagt, jag har varken lagt till eller dragit ifrån.
Nu sätter jag min tro till medicinmännen, försynen och din kämpaglöd.
Vi älskar dig. Vi vill ha dig kvar. Kämpa!
