Jag besökte en god vän häromdagen. Vi umgicks mycket förr men så gled vi i sär. Typ det vanliga.
Besöket blev en heldagsvisit och vi nördade loss. På riktigt. Installation av en linuxserver, hackande i konsollen, allt det där man vill ha tid att göra men dels inte hinner dels inte har någon anledning ATT göra. För jag menar… Vem tycker det är kul att få peta in en bashskript i /etc/init.d och sen köra “update-rc csp defaults”, boota om och vara barnsligt förtjust när det faktiskt funkade.
Den där känslan av magi. Vilket förstås är helt fel ord men det som närmast beskriver det. Lite att få tänja på gränserna och bitvis nästan ha en klump i halsen över “hur-ska-nu-det-här-gå?”. Frågan är väl om vi lämnade nybörjarnivån mer än tillfälligt men det är känslan som räknas.
Vi lunchade. Han bjöd. Vi PROMENERADE (Tova hade hunnit somna i vagnen nämligen) dit.
Givetvis hann vi surra också. Massor. Om prylar, om böcker, om film, om samhället, om dråpliga eskapader, om ledarskribenten som ondgjorde sig över det politiska klimat som han själv varit med att skapa som kommunalråd, om motsägelsen i att folk i allmänhet tror att de som har högskolepoäng på nåt sätt blivit uggelkloka och sen blir förbannade för att de inte blivit det.
Vi drack förstås en massa kaffe, dock inte de sinnesjuka mängderna det brukade bli i fornstora dar.
Och… Nånstans i allt det här återanknöt vi. Det var två grabbar (höll på att skriva “små”) som hade en heldag tillsammans och njöt av varje minut.
Hans avskedsfras sammanfattar det hela: Jamen nu hit du ju hit igen. Utan ärende.