Tova har speciella ögonen, ofta “poppar” de till utan att jag behöver söka efter den effekten. Ofta får jag dra ner sånt som man i vanliga fall drar upp för att annars skulle det se konstlat ut.
Ögonen är själens spegel och ett litet barn har förstås en ren och obefläckad själ? Kan det vara så enkelt? Eller är det bara så att jag tycker att min dotters ögon är de vackraste i hela världen?
Följande tre exempel får illustrera, först på väg hem från förra årets sista promenad.
Sen från idag, försökte fånga hur hon tittar på vantarna, hon liksom vrider och studerar dem ingående, lite “vad är det här?” över det hela.
Men det blev en ögonbild i stället.
Slutligen en bild från senaste besöket på BVC. Fast den gillar jag nog mest för att det riktigt känns som att Tova tittar Malin i ögonen och tänker “mamma”.
Givetvis har jag inga belägg för att det är så…
Dessutom, svart-vittkonverteringstricket jag nämnde tidigare, dvs att bara dra ner färgmättnaden till noll går från klarhet till klarhet.