Letandet efter Kameran

Det började egentligen med den här, alltså inte mitt fotograferande utan min fascination för optiska, titta-igenom sökare:

En Minolta Hi-Matic F, inköpt på loppis i Kanada för det facila priset av 20 kanadensiska dollar, lite drygt en hundring med dåtidens (1995) växelkurs.
Manuell fokus via dubbelbild i mätsökaren, dvs exakt samma koncept som vilken M-serie Leica som helst.
Exponeringen var helt automatisk men tack vara manuell inställning av filmkänsligheten kunde man exponeringskompensera och dagen var räddad.
Jag älskade den. Något år efteråt blev det nästan en Leica CL tillsammans med ett 40/2, fast den hade nåt fel så det blev ingen affär.
Ägaren hörde av sig någon vecka senare efter att ha repat kameran fast då hade jag redan blåst pengarna på en makro-rigg till Olympus OM-4:an.
Leica CL hette även Minolta CLE och var resultat av ett sammarbete mellan de två företagen.
Den med skarp syn noterar även att det står “Konica” på objektivlocket som ligger under kameran. Konica köpte på 2000-talet upp Minolta så det var ju ett kul sammanträffande att locket från mormors gamla kompaktkamera passade på min favvo-Minolta.
När Minolta blev Konica var dock Hi-Maticen pensionerad och jag fotade digitalt så ofta som möjligt.
I juni 2005 blev det äntligen en digital systemkamera, en Nikon D70 som jag nötte på i knappt fem år innan den fick sällskap av en Nikon D300.
En ytterst kompetent skapelse som väl egentligen håller hyfsat än idag. Det är när ljuset tryter som den visar sin ålder, men upp till ISO 1600 levererar den acceptablet och autofokussystemet håller fortfarande hög klass.
Dock är den lite väl stor ibland.
Vi spolar fram till december ifjol, jag skulle jobba exakt hela julhelgen. Cyberphoto körde kampanj på Panasonics GF-2 i paket med deras 14/2,5:a.
Ett nätt litet paket. Ett snabbt överslag gav vid handen att ob-ersättningen för helgen skulle räcka med råge så det blev tidig julafton på jobbet.
GF-2:an har levererat bra, den är nätt och den är tystare än D300. Jag kompletterade den i våras med ett 19/2,8, ett objektiv som jag nött hårt på sen dess.
Många av bilderna jag tagit på Tova är med den kombinationen.
Dock har jag saknat nåt med GF-2:an. En sökare. Jag trivs inte med att fota genom att titta på en skärm, inte för jämnan i alla fall.
Den var helt enkelt ingen Hi-Matic. Dessutom är den inte tillräckligt bra när det börjar bli mörkt.

Panasonic säljer en separat sökare, men allvarligt talat kändes den inget vidare. Jag ska erkänna att jag inte ens tittat genom en LVF-1, som den heter, men jag har tittat i elektroniska sökare som anses vara bättre och njae, det är inte min kopp te. Iaf inte jämt.
GF-2 har dock en massa fördelar, paradoxalt nog gillar jag verkligen att den har en touchskärm, tex att kunna dutta med fingret där man vill lägga fokuspunkten är mkt trevligt.
Den filmar riktigt bra och autofokusen är riktigt rapp. Dessutom gillar jag nog bättre förhållande 3:4 på mina bilder än 2:3 som alla “stora” kameror har.
Hela konceptet med Micro Four Thirds, m4/3, som det heter är egentligen riktigt lockande. Det finns kamerahus från både Olympus och Panasonic samt ett riktigt komplett objektivsortiment.
Men… Jag har redan ett “klara av allt”-kit bestående av en D300 med tillhörande objektiv. Ett kit som dessutom klarar av vissa saker som m4/3 inte gör.
Jag ville ha en mindre kamera, en enklare kamera. Fast jag ville samtidigt inte tumma för mycket på bildkvaliteten. Helst inte alls.
Samt sökaren. Jag ville ha en bra sökare.

Jag visste egentligen vad jag ville ha, jag har bara inte tyckt att pengarna har funnits.
Ända sen den presenterades 2010 har jag varit fascinerad av Fujis X100. Lika stor sensor som i D300. Ett bra objektiv.
Samt en sk “hybridsökare”. Antingen en halvbra EVF, elektronisk sökare, eller en optisk. Precis som Hi-Matic F (eller en M-Leica för den delen)!
Dock utan avståndsinställninghjälpmedel, å andra sidan har den ju faktiskt autofokus.
Så det blev en sån.
UPS i form av Raimo levererade den till dörren strax före lunch idag och efter jag bjudit honom på en springkopp kaffe packade jag upp den, jag vred på rattarna, jag snabbladdade batteriet.
Jag slog på den. Jag satte den till ögat…
WOW! Nästan ett Dubbel-WOW!*
Honom ska vi ha!
[AFG_gallery id=’4′]

Illusionen som nyhetens behag ger skall man inte underskatta men nu såhär 9 timmar senare känns den fortfarande rätt.
Va? Om den levererar?
Döm själv, ett så kallat “100% crop”, dvs del av en bild inzoomad till 100% redovisas härmed. Nollad skärpa och brusreducering i Lightroom (som dock lägger på viss brusreducering i smyg, det gör nämligen alla raw-konverterare).
Bländare 2,8, 1/250-del och ISO 1600.

Lite färgbrus samt ännu mindre luminansbrus, i övrigt inget att anmärka på. Jo, det finns kamerar som levererar betydligt bättre på ISO 1600 men ingen av dem går ner i fickan.
Det är aningens bättre än vad D300:an fixat i alla fall. Inte mycket bättre men ändå, bättre.
Vi får se vad det lider men X100 känns riktigt rätt. Jag hade nog hellre haft ett objektiv som gett ett lite smalare bildvinkel, typ en 32-35:a nånstans (alltså en “normal”), samt 3:4-förhållande på sensorn.
Men man kan som bekant inte få allt och nu har jag faktiskt fått mig en vettig, kanske tom en fantastisk, sökare.
En “Hi-Matic Digital”? Jag tror det!

* WOW!-skalan går till tre. Sökaren på en D700/D3/D800 samt, tydligen, X100 är nästan Dubbel-WOW!. Trippel-WOW! har hittills inträffat en gång. Det var när 50 cm Tova ramlade ut ur mamma på Lycksele BB. Egentligen var det tre WOW! efter varandra och inte ett Trippel-WOW!. Tre WOW! är nog mer än ett Trippel-WOW!. Komplicerat? Lite kan även jag tycka och då sitter jag ändå på facit samt får ändra reglerna eftersom…