Tova har börjat krångla lite när hon ska sova, hon är så trött så trött och sen står hon plötsligt upp, håller i sig i sängen och är ledsen så ledsen. Givetvis lägger hon om sig på en gång, verkar somna men tja… Skivan går helt enkelt på repeat.
Jag är dessutom kass på det här, jag vill hellre mysa ihop henne till en liten kärleksmakaron och låta henne sova på min arm till tidens ände.
Men det funkar ju inte så här i världen.
Så det blir nån variant på femminutersmetoden, låta henna vara ledsen en liten stund, lägga om, vyssja, gå åt sidan, vänta.
Dels har jag svårt att göra ingenting och dels, framförallt, har jag lite svårt att inte åtgärda när min dotter gråter.
Så i kväll blev taktiken utökad till att även innefatta Mikael Niemis Fallvatten. Vi har mörkläggningesgardiner i sovrummet och en har en liten glipa, precis så jag kan sitta på huk med boken på en stol och läsa några sidor till dess det är dags att vyssja om.
Det funkar utmärkt. Alla vinner. Eller Lars Wilderäng förlorade, det stod mellan nämligen mellan hans Midsommargryning och Niemis Fallvatten som natt-väntar-lektyr.
Midsommargryning vill jag ha möjlighet att sträckläsa så den får vila till sig lite till.
