Kortfattat, jag orkar inte engagera mig längre.
Jag kan se vitsen med diverse tilltag och jag kan uppröras över andra.
Hur mycket som är rykten (liknande att nationalsången är rasiststämplande på skolavslutningar) och hur mycket som är sant.
Jag noterar att ingen avgenusfierat stjärngossarna, pepparkaksgubbarna och tomtenissarna.
I det första fallet borde det o bli e (det blir det ju om hon), alltså blir det stjärngessar, sjöfågel på sorseledialekt eller lås på bonnska överlåter jag till läsaren (det kanske tom blir gesslingar om det är Roxette som kompar till Natten går tunga fjät?).
Tomtarna får bli nassar, lucia och pepparkaksgubbarna ska vi tydligen förkorta bort helt.
Ingen tar dock upp det faktum att det finns flera sekunder med hakkorsflaggor i Karl-Bertil Jonssons julafton.
Men… För att bli någorlunda allvarlig igen, jag kan faktiskt gå med på att vardagsrasismen är större än jag tror.
Jag behöver inte begripa för att respektera. Typ.
Läs Johannes Anyurus debattinlägg på svt.se, För vita svenskar är rasisten alltid någon annan.
Det tipset kom från Maries blogginlägg om samma sak.
Läs även Markus Balázs Göransson, Klart man kan skämta om pepparkaksgubbar utan att vara rasist.
Angående pepparkaksgubbarna framkom det rätt tidigt vad anledningen till frånvaron av desamma i den utpekade skolans luciatåg. Då var dock drevet redan igång och människor i flock slutar tänka. Så även på Facebook.
Jag var på väg att kommentera några av de värsta feluppfattningarna men insåg att det nog var lönlöst. Därav den inledande meningen.
Fast tydligen engagerade jag mig så pass att jag skrev det här iaf. Eventuell ironi i ovanstående inlägg är förstås fullkomligt avsiktlig, precis som vanligt.