Snabbare än pappa men långsammare än mamma gick hon på riktigt idag. Tidigare har hon gått typ två steg och ramlat mot den hon går mot. Ibland har hon glömt bort sig och stått utan stöd. Länge och hur stabilt som helst. Men gå? Icket…
Förrän i morse, typ snett baki jag farit på jobbet sen hade hon vänligheten att repetera bedriften när jag for förbi hemma och hämtade några grejer på kvällen. Klart värt!
Att ta sig förbi ett trappsteg
Ett trappsteg, hur gör vi?
Vi provar!
Hä gick ju som en Buick!
Mikael Niemi-metoden
Tova har börjat krångla lite när hon ska sova, hon är så trött så trött och sen står hon plötsligt upp, håller i sig i sängen och är ledsen så ledsen. Givetvis lägger hon om sig på en gång, verkar somna men tja… Skivan går helt enkelt på repeat.
Jag är dessutom kass på det här, jag vill hellre mysa ihop henne till en liten kärleksmakaron och låta henne sova på min arm till tidens ände.
Men det funkar ju inte så här i världen.
Så det blir nån variant på femminutersmetoden, låta henna vara ledsen en liten stund, lägga om, vyssja, gå åt sidan, vänta.
Dels har jag svårt att göra ingenting och dels, framförallt, har jag lite svårt att inte åtgärda när min dotter gråter.
Så i kväll blev taktiken utökad till att även innefatta Mikael Niemis Fallvatten. Vi har mörkläggningesgardiner i sovrummet och en har en liten glipa, precis så jag kan sitta på huk med boken på en stol och läsa några sidor till dess det är dags att vyssja om.
Det funkar utmärkt. Alla vinner. Eller Lars Wilderäng förlorade, det stod mellan nämligen mellan hans Midsommargryning och Niemis Fallvatten som natt-väntar-lektyr.
Midsommargryning vill jag ha möjlighet att sträckläsa så den får vila till sig lite till.
Kul med farbror Sebbe
På väg hem från Luspe lunchade vi hos modern tillsammans med Sebbe. Han och Tova fick sig lite kvalitetstid.
Nån-slags-five
Nalta vingligt å nalta släntigt
Dessutom hittade jag några av mina gamla böcker. Vältummade som synes.
Förhoppningsvis lika poppis hos Tova som den var hos mig
Liam – 10 dagar in i livet
Madde och Samuel fick en liten grabb förförra veckan, Liam heter han.
I går fick jag se underverket för första gången.
Madde vill jag skulle ta lite bilder så jag hade faktiskt med mig hela portabla blixtkitet, Malin fick vara assistent.
Bilden nedan är dock tagen med X100:an i befintligt ljus. Riktigt jobbigt blandljus men det är bara att gilla läget.
Malin med Liam
När ens barn skriker och blöder
Duns!, Tova faceplantar från sittade, borde inte vara nån fara. Men nåt är fel, det blir flyglarmsgråt och vid besiktning har hon munnen full med blod. Tungan verkar hel, läpparna också, men vänta! Där är det, jacket. På insidan av överläppen har tänderna i underkäken stansat en närmast perfekt avgjutning.
Ingen fara, pustar ut.
Lagom till dess mamma kommer hem är dottern utstyrd med en charmig liten fläskläpp och tårarna har nästan torkat helt. På natten sover hon oroligt, det svider antagligen lite i såret men hon vaknar utan fläskläpp och är på nytt redo för världen. En ny dag med nya äventyr.
“Fläskläpp” och “blodvite” kan strykas ur “Första gången”-listan. Både från min och hennes.
Farmors famn
Småkrasslig tjej trygg i farmors famn.
Glad tjej i soffa. Igen.
Kan man vara annat när man får tillbringa dan med sin fenomenale far? 😉
Hörsel och syntestet på BVC gick däremot sådär, den unga damen var betydligt mer intresserad av att flörta med sjuksköterskan än att följa en trist, röd pinne med blicken och lyssna på några fåniga bjällror. Mätning och vägning gick bättre – 63,5 cm respektive 7430 g ifall nån undrar.
Tova äter mat
Så var det dags för Tova att för första gången få en så kallad smakportion.
Mor Malin snodde snabbt ihop en gourmetröra bestående av bröstmjök och kokepären med följande resultat:
[AFG_gallery id=’5′]
För de som undrar är det X100 på två första bilderna sen fick tjock-Nikon med 35:an och framför allt tjock-blixten (SB-800) komma till användning.
Det är alltid trevligt att ha så pass mycket blixt att man “äger” ljuset, till exempel kan man undvika det gröna färgsticket som orsakas av olika ljuskällor i andra bilden.
En sån där dag
Efter en heldag på isen känner jag mig en aning sliten. Kilometrarna och höjdmetrarna känns i benen, ansiktet hettar trots, eller tack vare, mulet väder. Nånstans pyr en känsla av att vara tillfreds med tillvaron. Men även längtan att få dela såna här dagar med Tova, att få vara med när hon upptäcker världen. Helt enkelt att få vara pappa.
Dessutom fick jag en röding.
En sån dag kan jag inte vara annat än nöjd med.
Tack för fisket David, Jocke, Hasse, Astrid och Löken. Tack för pratstunden Åke och Irma. Tack mamma för fiskrensning åt en jäktad son. Tack på förhand för middan, Gerd. Tack Tova, älskade dotter. Tack älskade Malin, för Tova och för att du står ut med mig.
Nu väntar bastu och middag.
Dubbla dubbel-bonusa!